Idag när vi skrittade av hästarna satt jag och betraktade småponnyerna. Plötsligt började jag hitta på lite meningar och plötsligt hade jag en halv dikt. Sen på vägen hem 'skrev jag klart den'. Detta är extrem ovanligt när det gäller mig, eftersom jag i mitt 16-åriga liv har skrivit typ.. en.. kanske två dikter!
Dessutom om ett ämne jag själv inte upplevt på sättet jag gestaltar i dikten. Ytterst ovanligt. Hehe.
Den handlar ju, rätt uppenbart, om att man faktiskt växer ur ponnyer tillslut. Visseligen har jag ju vuxit ur ponnyer, men jag har ju inte tagit det så hårt som de flesta gör. Och jag har ju aldrig ägt en egen ponny som jag behövt sälja..
I alla fall, här kommer 'dikten';


Du kan korta ett hål medan tårarna rinner
Du kan korta ett hål och tro att det försvinner
Men sanningen kommer ikapp dig ändå
När du inser att inga fler hål går att få

När människor stirrar på dina ben
Som hängder långt ned och ger enbart ett sken
Av att du nu förtränger vad som händer
Och hoppas och ber att det någon gång vänder

Men det är redan försent och det förstår du nog snart
Det bara är du som växer såklart
Ponnys är små och de lär de förbli
Och så var de underbara ponnyåren förbi



Såååååå.. vad tycks?