Fortfarande kan jag inte förstå att denna underbara varelse är min. Min! Det var mamma som hittade hennes annons. Jag hade i själva verket hittat en annan häst som såldes i samma stall. Chato heter han, en 170 hög svart, söt häst. Mamma visade Winnie, men jag var fortfarande mer intresserad av Chato. Vi bestämde att vi skulle åka dit, en torsdag medan jag fortfarande var på filmlägret. Vi åkte dit på kvällen. Det var riktigt varmt och soligt. Vi skulle få rida Winnie först, och fortfarande var jag konstigt nog inte direkt intresserad. Jag vet inte varför, det kanske helt enkelt berode på att jag var sugen på att pröva Chato. Men så började jag koncentrera mig mer på Winnie. Såg på när "inridaren" (i brist på bättre namn) och mamma red. Sen fick jag sitta upp själv.



Då började jag bli småkär i henne. Långa, långa steg i skritten, mjuk, mysig trav och en galopp jag blev rätt förvånad över. Det kanske inte gick så fort, men det var en så... nej, jag vet inte ens hur jag ska beskriva. Så stark på något sätt. Och hennes ögon. Så vakna och fulla av liv. Efter sex år med ridskolehästar är den där starka, unga, livliga glimten rätt ovanlig.

Jag minns knappt Chato sen. Inte mycket mer än att han inte hade en bra dag utan var svår att rida för allihopa.

Efter det åkte vi och provred en del andra hästar, men jag mindes fortfarande Winnie. Söta, unga Dalwinnie. Det där "småkär" växte, utan att hon ens var där.



Vi åkte dit en gång till, för att se henne löshoppas. Vi hade nästan bestämt oss, jag hade i alla fall bestämt mig. Om vi fick, som mamma sa ja, om de trodde jag skulle klara en unghäst, då var det henne jag ville ha. Så länge hon skulle få det bra med mig, så länge jag klarade det, så ville jag ha henne. För hon var ju ändå bara en unghäst, en fyraåring. Tänkte vi då i alla fall.

Hon löshoppades i alla fall, och det gick väl faktiskt inte så jättebra. Det höjdes för högt för fort och hon lärde sig att krypa under snöret och rusa runt i ridhuset. Men när hon väl hoppade så var hon riktigt duktig. Men under hela tiden, kanske speciellt när hon rymde under snöret, så strålade hon. En sådan där busig småbarns glädje. Jag blev lycklig av den där utstrålningen, och jag kunde bara inte sluta le. Jag log så fort jag såg på henne.
Vi bestämde oss då. Vi skulle köpa henne.



Men var ju ett litet steg kvar. Veterinärbesiktningen. Så nervös jag var. Tänk om något var fel? Tänk om hon hade ett oupptäckt problem med rygg, ben vad som helst! Då skulle jag aldrig få köpa min ängel. En skadad fyraåring som förstahäst liksom, nejnej. Jag hoppades och bad att hon skulle vara helt frisk. Oh, så jag hoppades.

Så ringde mamma en dag. Jag var ensam hemma, det var helg har jag för mig.

                "Hon gick igenom besiktningen."

Efter att jag lagt på visste jag inte vad jag skulle göra. Jag kunde bara le. Hela min tillvaro var ett enda lyckorus. Hon hade gått igenom besiktningen! Vi skulle köpa henne! Hon var min!
Jag minns att jag ringde Bella. Först gick jag bara omkring i hela lägenheten, kunde inte vara still. Sedan lade jag mig ned på golvet och bara log, pratade med Bella och försökte låta bil att gråta av lycka.



Det där med att vi tänkte på att hon ändå bara var fyra år. Jisses säger jag bara. Hon är inte fyra mentalt, hon är minst tio. Traktorer som kör upp bakom baken på henne, prassla med påsar över hennes huvud, låta henne gå över plast, slänga med grimskaft över hennes huvud. Ingenting verkar skrämma henne.
Så vacker, så underbar, så busig, så klar.

Man säger ju att lycka och kärlek inte kan köpas för pengar, men det tror jag faktiskt jag gjort. Hon är lycka. Hon är kärlek. Vad hon än gör och vad som än händer älskar jag henne. Jag kommer alltid att älska henne.
Dalwinnie.